. . .

Träningen kommer jag inte klara av. Klarar inte av någon som helst slags prestation. Blir bara apatisk, ledsen eller irriterad.

Bra liv.

Jag känner mig instängd i min egen kropp. Vill ut. Det skriks och rivs här innanför mitt skal. Syns oftast inte på ytan, förutom lite blåmärken här och var och kanske utslag i ansiktet.

Jag tänker hela tiden att jag iaf kommer må lite bättre när jag gått ner i vikt. Men det blir ju aldrig på det sättet, eftersom grunden är redan ostabil som den är. Fast jag är glad över att jag är smal igen. Men oron för hur man ser ut byts ju ut mot andra problem som bubblar upp alltid.

Jag vill ju vara så mycket mer. Jag vill ju vara viktig, respekterad och någon som folk bryr sig om. Men jag lyckas mer bara skrämma bort människor. Mest för att jag inte tycker om dem. Finns alltid något jag kommer störa mig på. Alltid något som kommer fram och jag ser personen med helt andra ögonen och väldigt mycket irritation och ilska. Jag har försökt att hejda mig. Eller iaf 'hang in there' så att säga. Jag är ju känslig, känslorna kanske går över.

De går aldrig över men jag lyckas iaf låtsas som saken inte har hänt. Att han/hon inte sa den där dumma meningen eller tyckte något så idiotiskt. Jag hamnar i någon annan relation till de personerna. Jag sätter de liiiite längre bort från min närhetszon. För det gör så himla ont varenda gång de trampar på mina fina pelargoner i min fina lilla ömtåliga trädgård jag har här innanför mina murar.

Jag blir i varje fall inte riktigt samma person till dem någonsin igen. För jag vill inte bli sårad igen. För jag förlåter aldrig. Jag ältar för evigt.

Sen finns det de där personerna som jag vill umgås med, vill ha ett förhållande med, vill va deras äkta vän. Men jag vågar inte släppa in. Jag är så rädd för att verka desperat, klängig, nördig så jag blir inte mig själv. Och jag blir förmodligen tyst och ganska tråkig. Jag försöker distansiera mig också, inte ta saken på sådant stort allvar. Och då sitter jag där igen... själv. Får massa chanser som jag inte kan hantera och vet inte riktigt vad jag ska göra med dem. Oftast gäller detta om allt i mitt liv. För jag inte kan va mig själv i situationer jag känner mig pressad i att visa framfötterna. Jag trodde jag var socialt kompetent en gång i tiden. Jag är inte det. Jag är bara en ensam stackars person som inte vet längre hur man pratar med folk.

Jag försöker klösa mig ur mig själv. Hela tiden. Varje dag. Mer och mer för var dag.

Sitter här och är förbittrad och läser andra tjejers bloggar i min bekantskapskrets och skrattar åt deras naivitet. Men själv sitter jag här hemma och har inget eget liv. Vågar inte ens gå ut genom ytterdörren. Skulle till träningen, va redo, påklädd med ytterjackan på... men kunde inte just ta steget ut genom dörren. Varför?

Så får man brev idag att det kommer ta 3-4 månader för F-Kassan att ge en utvärdering om jag ska få aktivitetsersättning eller inte. Jag kan inte söka soc. längre för jag var tvungen att köpa lägenhetsjäveln förra året annars skulle jag få skyhög hyra. Så nu kommer jag inte ha någonting. Och träningen kan jag ju glömma, för den är alldeles för dyr. Får väl fortsätta i höst igen =((( 
Vet inte hur dom här månaderna kommer gå. Klart jag får hjälp av mina föräldrar när det blir såhär krisigt. Men det känns så jävla surt, när det äntligen gick åt rätt håll i höstas. Det va så skönt att inte behöva va orolig om man får äta imorgon eller inte. Om man kan betala hyran och räkningarna i tid...

Och så kommer ju det här problemet, att jag inte ens vet om jag kommer få ett godkännande eller inte... Känns som ens liv bara försvinner åt att vänta.. Får aldrig leva. Hur hade dom tänk sig att jag ska betala läkarvården jag äntligen kommer att få?

Kul. Jättekul. 2011 börjar så jääääävla bra. Som vanligt med ett nytt år.