. . .

Dagarna verkar bara bli tyngre och tyngre. Fick ett fint brev från CSN att de tycker jag ska betala tillbaka min skuld nu. Tog studieuppehåll för nästan ett år sen för att bli sjukskriven och försöka ta tag i mitt mående. Det är ju jättebra. Jag som har så mycket pengar just nu. Förmodligen blir jag också utförsäkrad.... Ekonomin går stadigt nedåt och kommer helt enkelt bli helt skuldsatt snart. Roligt liv. Jag som tänkte försöka komma på fötter.

Det är så synd att det är så här. Att jag är så här.

... till ett liv.

Här har man gått och trott att saker kanske löser sig. Mamma som skäller ut läkare som äntligen ger mig sjukskrivning på heltid och en pyskologisk utredning på G.

... går bra för mig. Jag orkar ingenting. Har tagit tag lite i hemmaträningen, men that's about it. Hunden får pyttepromenader, städningen blir sådär, har inte varit social på hur länge som helst och har inte duschat nu på en vecka. Min dumläkare, säger att det är en derpression ändå. Jag sa ju att jag sökte ju KBT för det och blev nekad, för att de inte ansåg att jag bara va deprimerad och att det skulle göra skada.

Har iaf fått tid för ADHD/ADD test ÄNTLIGEN.


Stackars min pojkvän som måste bo med mig. Han är bäst. Att han ens orkar. <3

Så, nu va jag på karolinska, där jag fick träffa en läkare i 40 min. för att kolla om jag passa för deras studie de har. Det visade sig att han tyckte att jag nog förmodligen va Bipolär II och nog har ADD och det nog skulle va skadlig för mig att va med i studien. Dumma jävla tant. Sluta va jobba på psyk nu.

...och åka till psyk, men som vanligt kan jag inte sova. Gick och la mig vid 23, för att jag faktiskt va trött. Det gick över. Hjärtat började klappa hårt, tankar snurrandes i huvudet och tung andning. Orkade inte mer... Sitter och surfar och undrar när nästa trött-våg kommer sköljandes. Tydligen inte....

Har inte kunnat sova på minst ett år nu. Har alltid haft problem med sömnen mer eller mindre, men nu är det värre än vanligt. Och speciellt nu under de här senaste två veckorna. Har knappt kunnat äta eller ta mig upp ur sängen. Har blivit soffliggandes framför tvn om dagarna. Mår illa och blir mätt på ingenting.

Man blir så jävla handikappad. _Jag_ är så jävla handikappad. FAN.

... och det faktum att man inte förstår ALLS vad som försiggår i deras huvuden.  Inte tal om vad som försiggick när man till och med var ihop med dem. Deras val bara förvärras när allt är slut av någon anledning, och förmodligen varför det också tog slut mellan er.
Det finns ju de där exen som blir snyggare och bättre efter att det tog slut.... och tur för er isåfall. För det är verkligen inte fallet nu. Allt bara blev mycket mer och mycket sämre. Som att omdömet har totalt försvunnit. Eller så blir de depserata. Men allt är ju spekulationer...

Jag sitter och undrar om han fastnat i år 2005, då det va modernt med svettarmband, spretiga rockfrisyrer som ser ut som en fågel har skitit på huvudet, 500st. nyckelkedjor, fisknät på underarmarna och t-shirtar det ser ut som någon har kräkigts på. Listan kan göras lång. Men nu har de gjort allt snäppet värre, ju mer accessoarer, desto bättre tror de. Måla schackrutiga ögonlock, svart läppstift, fjäderörhängen, förflyttat svettarmbandet upp på armen istället (??) osv. osv... Också denna lista kan göras lång.

Då kom det upp en flickvän på det. Jag trodde ändå jag visste vilken typ av tjejer han faller för, eftersom han också dejtat sådana tjejer. Typ små pop-brudar med bra smak och lite vett i skallen. Nej han blir tillsammans med en tjej som sminkar sig som någon från klass 8B år -97... Riktigt jävla kickers-varning på det. Det enda som fattades va buffalo-skorna. Det här med att raka bort ögonbrynen och måla tillbaka dem igen på pannan, har jag aldrig varit ett fan av. Sedan att ha så mycket flytande svart kajal som möjligt, bara måla ögonskugga på det översta locket och sedan ett vitt skimrande som ska ända upp till det såkallade ögonbrynet, som är praktiskt taget ett streck bara, mitt_på_pannan.

Till saken är ju den, hon verkar så jävla naiv fast hon 25+. Blir man så naiv när man bor i en småstad? Jag trodde jag var rätt naiv. Bara för att han känner folk betyder inte det att du blir Lady GaGa, för att du sjunger på hans låtar. Vafan om så var fallet skulle jag blivit Lady GaGa för fem år sen. Eller är jag det? Så svårt att komma ihåg allt. Det känns mera som hon är 'starstrucked' faktiskt...
Då kan ju ni tro att hon iaf kan sjunga. Ja, jag va tydligen så naiv att jag verkligen trodde det också. Så va ju inte fallet. Jag hör ju att hon skulle kunna sjunga, men hennes röst är så otränad att ingen ton riktigt är säker. Jag blev besviken. Jag tänkte att hon iaf skulle ha en sån där rivig-karaoke-wallmansshow-röst eftersom hon håller på med sånt. Körar sig och har sig....

Min kompis expojkvän har också skaffat en pantad brud. Jag vill känna att hon kanske är värre. Eller så är han värre som valde en sån tjej. Jag vet inte.

Så mycket bloggar därute där folk (oftast tjejer) ska visa hur bra, perfekt och gulligt deras liv är. Jag orkar inte men ändå sitter jag och läser och häller salt i såren.
Så mycket bloggar jag följer med folk ( ja, bara tjejer) där jag spionerar på deras liv. De har ju allt så öppet; facebook, bilddagbok m.m. Och jag kan inte sluta att irriteras av hur naiva de är fast deras ålder borde säga annat.

Jag förmodar att jag är mer lättretlig just nu, för jag har haft grov ångest i en vecka som inte vill gå över. Kan inte sova, äta, leva eller gå upp ur sängen.... Har varit soffliggandes och kollat på serierna som tv4 komedi har grävt upp någonstans där man inte borde gräva. Det värsta är väl att jag börjat följa "räkna med bråk" och "inte bara morsa". Mitt liv.

Den 16:e maj var jag och pojkvännen och såg Merzbow. Detta ägde rum på kägelbanan. Tyckte det va helt ok. Lite lite luft för att behöva stå instängd i en timme. Höll på att svimma. Men klart värt 160 spänn för att se den gamla noise-pappan.
http://www.merzbow.net/

...började pojkvännen jobba igen. Jag antar att det är därför han varit lite upp och ner senaste dagarna. Tidigare har det bara varit vi två 24-7 i 6 månader och vi har trivts med det väldigt bra. Inatt kunde inte någon av oss sova. Det kändes lite spänt, och vädret hjälpte ju inte direkt så att man blev på bättre humör.



I lördads va jag ute och red med Grodan. Jag kallar henne Grodan för att hon har ett halsband med en groda på och jag har för mig att hennes föräldrar brukade kalla henne det när hon va liten.
Det va så sjukt längesen jag red. Helt underbart var det. 5 år sedan jag satt tveksamt på en hästrygg senast. Tveksamheten kom för att det va 5 år innan dess jag satt på en annan hästrygg, smått tveksamt där med. För att innan den hästryggen, va det kanske 3 år innan det att jag va tvungen att sluta gå på ridlektioner varje vecka sedan jag va 7 år tror jag, för att min familj inte hade råd med det längre, för att vi hade flyttat in till stan, till en dyrare lägenhet så att jag skulle få det närmare till musikskolan jag gick i, som låg mitt i stan.
Jag kommer ihåg den dagen som igår, när min pappa berättade i vår parkerade bil, att jag måste sluta rida, men bara för ett litet tag tills ekonomin blev bättre. Den blev aldrig bättre. Det va en stor sorg faktiskt. Hade skolkamrater som gick i samma ridskola som undrade varför jag inte red längre. Jag kommer inte ihåg vad jag sa. Tror inte jag vågade berätta att jag va tvungen att sluta för att min familj var fattig.
Det va liksom det enda jag älskade just då i mitt liv. Musiken va väl mer som ett tvång för att jag va duktig på det. Och pianolektionerna slutade nångång i samma ålder, för att jag hatade det så fruktansvärt mycket. Det var min mor som ville att jag skulle bli en konsertpianist. Hotade med att jag måste sluta rida om jag inte ville gå på piano längre, och hängde ut mina ridstövlar utanför balkongräcket. Jag grät och skrek som om det va mitt liv som hon hade hängt ut för att släppa ner till marken. Så kom dagen, några år senare, att jag va tvungen att sluta ändå.

Jag vet vad jag vill, men orken finns inte där för att komma dit. Tydligen spelar det roll vilken stad man bor i om man ska få hjälp med psyksjukan eller inte. I en liten stad uppe i norrland, skymd från omvärlden och fylld med fientlighet mot allt som va annorlunda år 1912, där va jag klassad som sjuk. Äntligen tänkte jag. Äntligen får jag hjälp för allt som känts motigt i nästan hela mitt liv. I Stockholm tycker de jag är frisk och har nu försökt att övertala mig i 5 år att det inte är något fel på mig. Man tycker väl att de borde ändra taktik när jag nu återkommer gång på gång och de inte fattar varför jag misslyckas med allting.
Det är synd att jag inte stannade kvar i detta trångsynta och naiva samhälle. Men när Nya Testamentet ligger fint bland Abortbroschyrerna i väntrummet till gynekologerna, samt andra väntrum i sjukhuset, så känner jag att psykiskt så klarar jag inte av att leva bland människor som inte riktigt har samma livssyn. Jag tycker religion är obehagligt.
Jag har inte levt sen jag va 18 år. Och nu känner jag mig förgammal för allting. Och för tjock.
Inget klarar jag av att göra. Inte ens det jag älskar mest i världen. Det gör ont.

Min bästa vän jag hade visade sig vara ett rövhål. Hyrde min lägenhet i andrahand och misskötte sig totalt och tyckte ju att jag ska hantera det, betala för hennes dumdristighet och tycka om det. Om det inte va så att jag bara hade 3100kr per månad att leva och betala alla mina räkningar på, så hade jag nog inte sagt så mycket utan låtit henne trampa på mig ännu mer, men jag sa nej och fick hjälp av vänner och pojkvän att göra det rätt för mig. Tex. att jag inte ska betala hennes Radiotjänst m.m. Oj, oj, oj vad mycket skit jag fick för att jag berättade som det va till Radiotjänst. De tyckte sedan att hon skulle betala fr.o.m. ännu längre tillbaka och det klandrade hon mig för.
Hennes mest genialiska plan för att få mig att må dåligt sen va ju att bli bästa vän med min ex pojkvän som jag hade ett väldigt känslig och infekterad vänskap med, sedan det tog slut mellan oss för 2 år sen. Det fula är väl också att hon skulle inte bry sig ett dugg om honom, om det inte va så att han va en grym musiker och producent och kände folk. Hon skulle ju såklart göra musik med honom och det blev lite låtar som hon la upp lite här och var för att visa upp till människor hon tyckte va häftiga, och såklart visa upp till mannen som är hennes största besatthet, en brittisk rockstjärna som har kört med hennes känslor sen hon var 16 år då han våldtog henne i rumpan efter hans konsert på ett hotell nära flygplatsen i skavsta. 10 år har gått och hon måste fortfarande bevisa sig för honom, när hon egentligen borde polisanmält honom den morgonen hon vaknade upp bakis på hotellet och tyckte att hon kände sig lite gasig.
Han gav henne det hon ville ha också för musiken, uppmärksamhet. För ja, mitt ex är väldigt duktig på att göra bra låtar.
Det mest sorgliga va väl att hon skulle ljuga för världen, mig och rockstjärnan, att hon va ihop med mitt ex. Det gjorde hon lätt genom att supa ner mitt ex och få honom att gå med på att det står att de hade en relation på Facebook. Och det hade hon planerat sen länge genom att lägga ut twitter-statusar och blogginlägg som kunde antyda att de hade något pågång utan hans vetskap om det.

Egentligen va inte det, det här jag låg sömnlös inatt om. Jag ville skriva av mig om annat. Fast det sitter väl och hugger smått i mig varenda dag vilken hemsk människa hon är.
Varför jag skapade denna blogg va för att jag kände mig ensam, fast min pojkvän låg bredvid mig. Ibland når jag inte riktigt till honom. Han försvinner på något sätt. Det är pågrund av hans pyskiska tillstånd. Han är bipolär och det skiftar under dagarna om han är uppåt eller neråt.
Senaste tiden har han varit rätt mycket uppåt, alternativt att han varit väldigt stabil. Kan nog va därför jag blir så osäker i mig själv när han blir blank som ett A4:a.