Merzbow.
Den 16:e maj var jag och pojkvännen och såg Merzbow. Detta ägde rum på kägelbanan. Tyckte det va helt ok. Lite lite luft för att behöva stå instängd i en timme. Höll på att svimma. Men klart värt 160 spänn för att se den gamla noise-pappan.
http://www.merzbow.net/
Idag...
...började pojkvännen jobba igen. Jag antar att det är därför han varit lite upp och ner senaste dagarna. Tidigare har det bara varit vi två 24-7 i 6 månader och vi har trivts med det väldigt bra. Inatt kunde inte någon av oss sova. Det kändes lite spänt, och vädret hjälpte ju inte direkt så att man blev på bättre humör.
I lördads va jag ute och red med Grodan. Jag kallar henne Grodan för att hon har ett halsband med en groda på och jag har för mig att hennes föräldrar brukade kalla henne det när hon va liten.
Det va så sjukt längesen jag red. Helt underbart var det. 5 år sedan jag satt tveksamt på en hästrygg senast. Tveksamheten kom för att det va 5 år innan dess jag satt på en annan hästrygg, smått tveksamt där med. För att innan den hästryggen, va det kanske 3 år innan det att jag va tvungen att sluta gå på ridlektioner varje vecka sedan jag va 7 år tror jag, för att min familj inte hade råd med det längre, för att vi hade flyttat in till stan, till en dyrare lägenhet så att jag skulle få det närmare till musikskolan jag gick i, som låg mitt i stan.
Jag kommer ihåg den dagen som igår, när min pappa berättade i vår parkerade bil, att jag måste sluta rida, men bara för ett litet tag tills ekonomin blev bättre. Den blev aldrig bättre. Det va en stor sorg faktiskt. Hade skolkamrater som gick i samma ridskola som undrade varför jag inte red längre. Jag kommer inte ihåg vad jag sa. Tror inte jag vågade berätta att jag va tvungen att sluta för att min familj var fattig.
Det va liksom det enda jag älskade just då i mitt liv. Musiken va väl mer som ett tvång för att jag va duktig på det. Och pianolektionerna slutade nångång i samma ålder, för att jag hatade det så fruktansvärt mycket. Det var min mor som ville att jag skulle bli en konsertpianist. Hotade med att jag måste sluta rida om jag inte ville gå på piano längre, och hängde ut mina ridstövlar utanför balkongräcket. Jag grät och skrek som om det va mitt liv som hon hade hängt ut för att släppa ner till marken. Så kom dagen, några år senare, att jag va tvungen att sluta ändå.
I lördads va jag ute och red med Grodan. Jag kallar henne Grodan för att hon har ett halsband med en groda på och jag har för mig att hennes föräldrar brukade kalla henne det när hon va liten.
Det va så sjukt längesen jag red. Helt underbart var det. 5 år sedan jag satt tveksamt på en hästrygg senast. Tveksamheten kom för att det va 5 år innan dess jag satt på en annan hästrygg, smått tveksamt där med. För att innan den hästryggen, va det kanske 3 år innan det att jag va tvungen att sluta gå på ridlektioner varje vecka sedan jag va 7 år tror jag, för att min familj inte hade råd med det längre, för att vi hade flyttat in till stan, till en dyrare lägenhet så att jag skulle få det närmare till musikskolan jag gick i, som låg mitt i stan.
Jag kommer ihåg den dagen som igår, när min pappa berättade i vår parkerade bil, att jag måste sluta rida, men bara för ett litet tag tills ekonomin blev bättre. Den blev aldrig bättre. Det va en stor sorg faktiskt. Hade skolkamrater som gick i samma ridskola som undrade varför jag inte red längre. Jag kommer inte ihåg vad jag sa. Tror inte jag vågade berätta att jag va tvungen att sluta för att min familj var fattig.
Det va liksom det enda jag älskade just då i mitt liv. Musiken va väl mer som ett tvång för att jag va duktig på det. Och pianolektionerna slutade nångång i samma ålder, för att jag hatade det så fruktansvärt mycket. Det var min mor som ville att jag skulle bli en konsertpianist. Hotade med att jag måste sluta rida om jag inte ville gå på piano längre, och hängde ut mina ridstövlar utanför balkongräcket. Jag grät och skrek som om det va mitt liv som hon hade hängt ut för att släppa ner till marken. Så kom dagen, några år senare, att jag va tvungen att sluta ändå.
Det känns kallt fast det är varmt.
Jag vet vad jag vill, men orken finns inte där för att komma dit. Tydligen spelar det roll vilken stad man bor i om man ska få hjälp med psyksjukan eller inte. I en liten stad uppe i norrland, skymd från omvärlden och fylld med fientlighet mot allt som va annorlunda år 1912, där va jag klassad som sjuk. Äntligen tänkte jag. Äntligen får jag hjälp för allt som känts motigt i nästan hela mitt liv. I Stockholm tycker de jag är frisk och har nu försökt att övertala mig i 5 år att det inte är något fel på mig. Man tycker väl att de borde ändra taktik när jag nu återkommer gång på gång och de inte fattar varför jag misslyckas med allting.
Det är synd att jag inte stannade kvar i detta trångsynta och naiva samhälle. Men när Nya Testamentet ligger fint bland Abortbroschyrerna i väntrummet till gynekologerna, samt andra väntrum i sjukhuset, så känner jag att psykiskt så klarar jag inte av att leva bland människor som inte riktigt har samma livssyn. Jag tycker religion är obehagligt.
Jag har inte levt sen jag va 18 år. Och nu känner jag mig förgammal för allting. Och för tjock.
Inget klarar jag av att göra. Inte ens det jag älskar mest i världen. Det gör ont.
Min bästa vän jag hade visade sig vara ett rövhål. Hyrde min lägenhet i andrahand och misskötte sig totalt och tyckte ju att jag ska hantera det, betala för hennes dumdristighet och tycka om det. Om det inte va så att jag bara hade 3100kr per månad att leva och betala alla mina räkningar på, så hade jag nog inte sagt så mycket utan låtit henne trampa på mig ännu mer, men jag sa nej och fick hjälp av vänner och pojkvän att göra det rätt för mig. Tex. att jag inte ska betala hennes Radiotjänst m.m. Oj, oj, oj vad mycket skit jag fick för att jag berättade som det va till Radiotjänst. De tyckte sedan att hon skulle betala fr.o.m. ännu längre tillbaka och det klandrade hon mig för.
Hennes mest genialiska plan för att få mig att må dåligt sen va ju att bli bästa vän med min ex pojkvän som jag hade ett väldigt känslig och infekterad vänskap med, sedan det tog slut mellan oss för 2 år sen. Det fula är väl också att hon skulle inte bry sig ett dugg om honom, om det inte va så att han va en grym musiker och producent och kände folk. Hon skulle ju såklart göra musik med honom och det blev lite låtar som hon la upp lite här och var för att visa upp till människor hon tyckte va häftiga, och såklart visa upp till mannen som är hennes största besatthet, en brittisk rockstjärna som har kört med hennes känslor sen hon var 16 år då han våldtog henne i rumpan efter hans konsert på ett hotell nära flygplatsen i skavsta. 10 år har gått och hon måste fortfarande bevisa sig för honom, när hon egentligen borde polisanmält honom den morgonen hon vaknade upp bakis på hotellet och tyckte att hon kände sig lite gasig.
Han gav henne det hon ville ha också för musiken, uppmärksamhet. För ja, mitt ex är väldigt duktig på att göra bra låtar.
Det mest sorgliga va väl att hon skulle ljuga för världen, mig och rockstjärnan, att hon va ihop med mitt ex. Det gjorde hon lätt genom att supa ner mitt ex och få honom att gå med på att det står att de hade en relation på Facebook. Och det hade hon planerat sen länge genom att lägga ut twitter-statusar och blogginlägg som kunde antyda att de hade något pågång utan hans vetskap om det.
Egentligen va inte det, det här jag låg sömnlös inatt om. Jag ville skriva av mig om annat. Fast det sitter väl och hugger smått i mig varenda dag vilken hemsk människa hon är.
Varför jag skapade denna blogg va för att jag kände mig ensam, fast min pojkvän låg bredvid mig. Ibland når jag inte riktigt till honom. Han försvinner på något sätt. Det är pågrund av hans pyskiska tillstånd. Han är bipolär och det skiftar under dagarna om han är uppåt eller neråt.
Senaste tiden har han varit rätt mycket uppåt, alternativt att han varit väldigt stabil. Kan nog va därför jag blir så osäker i mig själv när han blir blank som ett A4:a.
