Idag...
...började pojkvännen jobba igen. Jag antar att det är därför han varit lite upp och ner senaste dagarna. Tidigare har det bara varit vi två 24-7 i 6 månader och vi har trivts med det väldigt bra. Inatt kunde inte någon av oss sova. Det kändes lite spänt, och vädret hjälpte ju inte direkt så att man blev på bättre humör.
I lördads va jag ute och red med Grodan. Jag kallar henne Grodan för att hon har ett halsband med en groda på och jag har för mig att hennes föräldrar brukade kalla henne det när hon va liten.
Det va så sjukt längesen jag red. Helt underbart var det. 5 år sedan jag satt tveksamt på en hästrygg senast. Tveksamheten kom för att det va 5 år innan dess jag satt på en annan hästrygg, smått tveksamt där med. För att innan den hästryggen, va det kanske 3 år innan det att jag va tvungen att sluta gå på ridlektioner varje vecka sedan jag va 7 år tror jag, för att min familj inte hade råd med det längre, för att vi hade flyttat in till stan, till en dyrare lägenhet så att jag skulle få det närmare till musikskolan jag gick i, som låg mitt i stan.
Jag kommer ihåg den dagen som igår, när min pappa berättade i vår parkerade bil, att jag måste sluta rida, men bara för ett litet tag tills ekonomin blev bättre. Den blev aldrig bättre. Det va en stor sorg faktiskt. Hade skolkamrater som gick i samma ridskola som undrade varför jag inte red längre. Jag kommer inte ihåg vad jag sa. Tror inte jag vågade berätta att jag va tvungen att sluta för att min familj var fattig.
Det va liksom det enda jag älskade just då i mitt liv. Musiken va väl mer som ett tvång för att jag va duktig på det. Och pianolektionerna slutade nångång i samma ålder, för att jag hatade det så fruktansvärt mycket. Det var min mor som ville att jag skulle bli en konsertpianist. Hotade med att jag måste sluta rida om jag inte ville gå på piano längre, och hängde ut mina ridstövlar utanför balkongräcket. Jag grät och skrek som om det va mitt liv som hon hade hängt ut för att släppa ner till marken. Så kom dagen, några år senare, att jag va tvungen att sluta ändå.
I lördads va jag ute och red med Grodan. Jag kallar henne Grodan för att hon har ett halsband med en groda på och jag har för mig att hennes föräldrar brukade kalla henne det när hon va liten.
Det va så sjukt längesen jag red. Helt underbart var det. 5 år sedan jag satt tveksamt på en hästrygg senast. Tveksamheten kom för att det va 5 år innan dess jag satt på en annan hästrygg, smått tveksamt där med. För att innan den hästryggen, va det kanske 3 år innan det att jag va tvungen att sluta gå på ridlektioner varje vecka sedan jag va 7 år tror jag, för att min familj inte hade råd med det längre, för att vi hade flyttat in till stan, till en dyrare lägenhet så att jag skulle få det närmare till musikskolan jag gick i, som låg mitt i stan.
Jag kommer ihåg den dagen som igår, när min pappa berättade i vår parkerade bil, att jag måste sluta rida, men bara för ett litet tag tills ekonomin blev bättre. Den blev aldrig bättre. Det va en stor sorg faktiskt. Hade skolkamrater som gick i samma ridskola som undrade varför jag inte red längre. Jag kommer inte ihåg vad jag sa. Tror inte jag vågade berätta att jag va tvungen att sluta för att min familj var fattig.
Det va liksom det enda jag älskade just då i mitt liv. Musiken va väl mer som ett tvång för att jag va duktig på det. Och pianolektionerna slutade nångång i samma ålder, för att jag hatade det så fruktansvärt mycket. Det var min mor som ville att jag skulle bli en konsertpianist. Hotade med att jag måste sluta rida om jag inte ville gå på piano längre, och hängde ut mina ridstövlar utanför balkongräcket. Jag grät och skrek som om det va mitt liv som hon hade hängt ut för att släppa ner till marken. Så kom dagen, några år senare, att jag va tvungen att sluta ändå.
Kommentarer
Trackback
